2023, acrylic on cotton canvas, 47x59, sound 10:06, stereo
Jag har alltid drömt om att sova på höskullen. Det är en romantisk tanke. Det mjuka höet. De prasslande ljuden. Ljuset som letar sin in genom springorna på den oisolerade träfasaden. Men jag har aldrig gjort det. Jag hinner alltid komma på att det inte alls är romantiskt. Verkligheten är den att höet är stickigt. De prasslande ljuden tystnar inte, de framträder vid varje rörelse. Om inte ljuset väcker dig väcks du av att din far börjar mjölka klockan 5 på morgonen. Det är äckligt. Ändå vill jag någon gång ligga på höskullen.
I have always dreamed of sleeping on the hayloft. It is a romantic thought. The soft hay. The rustling sounds. The light that finds its way in through the cracks on the uninsulated wooden facade. But I have never done it. I always manage to figure out that it is not romantic at all. The reality is that the hay is sticky. The rustling sounds don't stop, they appear with every bodily movement. If the light does not wake you up, you are woken by your father starting to milk at 5 in the morning. It's disgusting. Still, someday I want to lie on the hayloft.